Det händer bara inuti mitt huvud. Berättelserna, historierna, personerna och deras liv. På våra långa resor upp till mormor och morfar i Dalarna satte mina äldre syskon mig mitt emellan sig och sa: ”Berätta något Anna”. Jag var sagotant redan då.

Själv var jag aldrig en bokslukare som barn. Jag läste väl mest som alla andra, kanske gick det något långsammare för mig. Men att läsa människor har jag gjort så länge jag kan minnas. När jag pendlade med buss till skolan i låg- och mellanstadiet byggde jag upp en hel värld kring de människor som varje dag klev på bussen. Samma hållplats, samma tid. Det var mannen som alltid läste tidningen och det var tjejerna som satt längst bak och sminkade sig på väg till skolan samtidigt som de klämde i sig frukostmackan. Jag var kanske bara tio år. Men jag kunde notera om något var annorlunda, om kvinnan som klev på fyra hållplatser efter mig bytt till vårjacka eller om hon plötsligt hade fått något sorligt i blicken.

Medan klasskompisarna förlorade sig i böcker om främmande världar, rymdskepp och magiska portaler tilltalades jag alltid mest av det vardagliga. För magi kunde faktiskt uppstå där på tågstationen när någon kom springandes och kastade sig i famnen på sin älskade. Lika väl som ett iskallt obehag kunde infinna sig om man bevittnade ett kyligt farväl. Hur kom det sig att han bara fick en snabb kram av henne och inte en varm omfamning? Vad hade hänt innan de kom hit? Hur kommer det gå? Ja, ni fattar. Min hjärna bara fungerar så.

Det är också så berättelserna uppstått som blivit till böcker. Egna minnen och erfarenheter som blandas upp med iakttagelser och en stor dos fantasi. Men själva syftet med berättelsen är ju att det kan berätta något för oss. Allra helst kan den ju berätta något om oss själva. För när man ser sig själv i en berättelse kan man kanske lära något, finna tröst eller få perspektiv. Alla bär vi på en berättelse, en del bär på spektakulära stormande historier och andras liv är som en vacker stilla krusning på en blank sjö. Men skönheten ligger som bekant i betraktarens öga och kanske är det ofta så att det är i det allra mest vardagliga, som det stora händer.